Zanzibar paradisön

Det började med att jag googlade “paradisö”

April 2012

Jag kom nyss hem från min senaste resa till Zanzibar. Jag vann en biljett i en tävling som anordnades av Afro-Caribbean Travel. Ja, det är sant, man kan vinna i sådana tävlingar. Men jag trodde inte heller att det var möjligt innan det faktiskt hände. Jag fick återigen möjlighet att återvända till ön som har gnuggat sina kryddiga dofter ända in i märgen på mig. Mina reseminnen hoppar runt i huvudet utan ordning, följ med på mina minnen genom dessa tidshopp.

Januari 2010

Jag står på balkongen på Tembo House Hotel och tittar på havet. Jag är förstummad och vågar inte tro mina ögon. Havet är en stjärnhimmel av glittrande turkosa diamanter. Musklerna, spända av resfeber, slappnar av då ekvatorns sol håller om mig hårt. Rummet på Tembo House är fantastiskt vackert. Jag har hamnat mitt i en saga, äntligen framme på Zanzibar!

Jag har fått ett otroligt bemötande ända från flygplatsen. Jag känner mig trygg och glad men de första dagarna vågar jag mig ändå inte långt ifrån hotellet på kvällen eftersom personalen varnat för det. Men jag behöver heller inte gå långt, Tembo House har många av stans bästa restauranger i sin närhet. Jag äter sallad med solfärska grönsaker och en mild och mjukt kryddad soppa. Jag spinner som en nöjd katt där jag sitter på restauranggolvet på kuddar och lyssnar till taarab, musikstilen som är Zanzibars stolthet.

Juli 2011

-Jambo! Miss, I think I´ve seen you here before?
-Nej, jag tror inte det. Jag har inte ens gått den här gatan förr.
– Men du har varit här förr, inte sant? För två år sen eller så?
-Ja, det har jag faktiskt. Men du kan väl omöjligt minnas mig från den gången? Det är ju otroligt?
-Haha, jag minns dig, ditt hår var annorlunda, men det är du. Michael heter jag!
Michael är en av alla försäljare som befolkar minsta väggnisch i Stone Towns gamla stadsdelar. Att vara turist här är inte alltid att gå obesvärad men med några fraser på swahili i bakfickan är ingen försäljare för påträngande och jag njuter istället av att konversera med alla människor som lever och överlever här.

Stone Town är magiskt. Det är inte bara möten med alla möjliga underbara människor utan själva den dallrande, levande luften. Det är solblekta vimplar som hänger mellan taken, doften av rosenolja och skalade apelsiner, en fjäril som kryssar mellan nattlamporna och den slingrande röken från de små koleldarna när solen har gått ner. Det är katterna som sover med ett öga öppet utanför det hinduiska templet och massajkillarna som hänger i gathörnen och ser farliga ut men fyrar av en leende hälsning när du går förbi.

När solen, som tycks alldeles oövervinnelig på dessa breddgrader, ändå har slukats av Indiska oceanen så vaknar gatorna på ett nytt sätt. Nu är det lokalbefolkningens tur att vara ute. I Forodhani Garden samsas turister och lokalbefolkning och alla njuter lika mycket av den goda maten som serveras där. Här möts alla för att äta middag på nattmarknaden. Några modiga pojkar slänger sig ner i havet från piren under glada tillrop, nere i vattenbrynet går två män med en ficklampa och letar i vattnet. Jag kryssar mellan kolgrillar, fotogenlampor och leenden som lyser upp natten. All mat lyser av färg, skaldjurens egen och de exotiska kryddor som Zanzibar är så känt för. Jag köper en “zanzibar pizza” med mango och nutella och ser på tonårspojkarnas gymnastikuppträdande innan jag motvilligt låter ännu en dag i denna förtrollande stad passera.

Februari 2012

Saften rinner ner för mungiporna och jag flyttar snabbt undan benen så att den kladdiga fruktjuicen ska rinna ner på marken. Jag sitter på en kryddplantage och blir bjuden på allsköns exotiska frukter. Till och med bananerna är goda, fastän jag vanligtvis avskyr bananer. Det spelar förresten ingen roll om jag avskyr det, jag skulle inte kunna tacka nej när jag blir så frikostigt bjuden. Jag tror nästan att jag har smakat på hela regnskogen när jag får en underbar liten pärla i min hand, den ljusgula passionsfrukten med sina smaragdskimrande pärlor till kärnor. Jag njuter av denna guldklimp och låter inte en droppe gå till spillo! Sulemon heter den unge mannen som agerar värd och guide och konverserar med mig under tiden jag proppas full. Jag berättar för honom att passionsfrukten är den bästa frukt jag vet. Jag älskar passionsfrukt mer än något annat! Sulemon berättar om de olika frukterna och hur de används.

Att åka på en guidad kryddtur är nästan ett måste på Zanzibar. Det spelar ingen roll hur turistigt det känns, det är en underbar upplevelse. Jag skulle kunna göra det igen bara för att få smyga förbi ett kanelträd och känna den fruktiga, intensiva doften från barken. Det är fantastiskt att se de guldstänkta carambolefrukterna hänga i överflöd från trädet du hämtar skugga ifrån, att skrapa bort jorden från nyplockad kardemumma eller försiktigt smyga under en stor bikupa av en sort som jag tidigare bara sett i Nalle Puh-teckningar.
Det allra vackraste är kanske vaniljorkidén som slingrar sig på spaljéer. Det är omöjligt att inte förköpa sig på alla underbara kryddor, parfymer och tvålar som är till salu. Men när jag ska åka hem så kommer Sulemon springande efter mig med en brun papperspåse, “det här är till dig min vän, adjö”, säger han och går hemåt igen. Jag öppnar påsen i bussen och ser att den är full av färskplockade passionsfrukter.

Januari 2010

Jag åker genom ett prunkande landskap. På risfälten står kvinnorna i sina färgglada kangas och samsas med vita kor. Även om arbetet för kvinnorna säkert är hårt och svårt är det omöjligt att bortse färgestetiken. Det tropiskt gröna landskapet, de mönstrade tygerna som flyger för vinden, de betande korna och hundarna som misstänksamt vilar i dikeskanten. Min chaufför ska köra mig till Pongwe Beach Hotel på östkusten och jag åker tvärs genom ön från Stone Town. Bakom mig lämnar jag minnet av båtturen till Prison Island, jag lämnar berättelsen om slavhandeln som är så smärtsam att ta till sig, jag lämnar böneutropen på morgonen och kommersen bakom de storslagna dekorerade stadsportarna. Jag lämnar de hjärtliga skratten från människorna, när jag som en Alice i underlandet misslyckas med att förstå gatuplaneringens logik och slår ut med armarna i en gest som alla igenkännande förstår betyder att ännu en turist har virrat bort sig i dessa antika gränder som lever sitt eget slingrande liv.

Framför mig öppnas nu Pongwe Beach Hotels grindportar och jag kliver över tröskeln till den avkoppling som var hela syftet med min resa. Jag välkomnas med fuktiga handdukar för att torka bort resesvetten och förs genom en hotellobby. Jag får en kyld passionsfruktsdrink i handen och placeras i en soffa framför det mest fantastiska sceneri jag någonsin sett med mina egna ögon. Trots att det inte borde vara möjligt så slås jag ännu en gång av häpnad av en sandstrand så perfekt ren och vit att det ser ut som snö och ett hav så ljust turkost att det måste vara på låtsas. När jag på morgonen dagen efter min ankomst till Pongwe slår upp dörren till min strandbungalow och bländas av ett morgonljus som inte lämnar en skugga av trötthet kvar i min utarbetade kropp så får jag höra den fras som för alltid kommer att vara den som bäst beskriver Zanzibar för mig: “You didn´t die and go to paradise, but I know it looks like it!”

Februari 2012

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna komma tillbaka såhär snart. Redan på flygplatsen i Mombasa känner jag lukten. Fukten. Jorden.  Mitt hjärta är en magnet och Zanzibar dess motpol. Jag närmar mig nu. Jag är snart där. Jag blundar och andas in och när jag öppnar ögonen igen står jag i myllret på Darajani, matmarknaden. De lokala bussarna, dala-dalas, kryssar fram som galningar i vänstertrafiken. Fruktmarknaden drar in mig i mörkret med locktoner, färgexplosioner och förföriska dofter. Människorna ropar, hejar, skrattar, köpslår. Överallt dessa gatuljudssånger, överallt denna mättade luft. Var jag än vänder mig en människa som bär hjärtat på utsidan. Ovan mig samma sol som hemma. Men även solens hjärta hör hemma här och soldropparna splittras i tusentals små karibu* överallt där de landar.

*karibu betyder välkommen på swahili och det är ett ord som görs verkligt för alla besökare på Zanzibar.


Topp