Följ med på äventyr i Centralamerika

Sandinisterna, Daniel Ortega, Olof Palme och solidaritet. Det är ungefär så långt som min kunskap om Nicaragua sträckte sig. Ända tills SVT sände ”Mot alla odds” ifjol 2013 där ett gäng funktionshindrade personer skulle ta sig till fots från Karibienkusten till Atlantkusten. Bilden av en vild och oexploaterad natur, häftiga vulkaner och stora sjöar som kablades ut då var det som på allvar väckte mitt intresse för Nicaragua.

Efter första dagen i Nicaragua, som har tillbringats i och kring de små städerna Masaya och Granada strax söder om Managua, kan jag lägga till några nya höjdpunkter till min lista; vackra byggnader i kolonial arkitektur, färggranna marknader, museum, välbevarade katedraler och kyrkor, fina hantverk, trevliga människor och knappt några turister.

Dagen började dock med ett vulkanbesök. Redan när guiden hämtar oss klockan 9.00 visar kvicksilvret på 30 grader och färden går mot Masaya Vulcano, belägen i Masaya Vulcano National Park. Nicaragua är känt som landet med vulkaner och här finns 6 levande vulkaner och ett antal slocknade. Det är en rejäl promenad för att nå toppen av kratern, svetten lackar, vattnet jag har med har snart gått åt och jag är tacksam att jag la på solskyddsfaktor i ansiktet på morgonen. Har lärt mig den hårda vägen att mörkhyade människor inte är förskonade eller immuna mot en alltför stark sol.

Senare på eftermiddagen besöker vi ytterligare en vulkan, Mombacho Vulcano, några kilometer söder om Masaya Vulcano och tar en promenad på 1,5 timme runt kratern uppe i molnskogen. Det fantastiska landskapet, de häftiga vyerna och de spektakulära kratrarna, där rök och svavellukt gör oss påminda om att det faktiskt är aktiva vulkaner vi befinner oss på, får min trötthet att blåsa bort.

Mellan de två vulkanbesöken gör vi ett nedslag i den lilla charmiga byn Catarina där 80 % av befolkningen lever på hantverk, mestadels gjort av keramik och trä. Vi blir hembjudna till en familj där en ung man, den femte generationens keramikkonstnär, visar oss sina högst imponerande kunskaper i ämnet.

Dagen avslutas med en fantastisk middag i den undersköna staden Granada och när jag nu sitter på mitt hotell, Plaza Colon Hotel, i Granada och skall försöka sammanfatta alla intryck från första dagen kan jag bara konstatera att Nicaragua har motsvarat alla mina högt ställda förväntningar med råge.

Imorgon väntar ett besök av Lake Nicaragua, Centralamerikas största sjö.

Ses snart.

Hit vill jag flytta! Det var många år sedan jag senast kände så men nu har det hänt igen och platsen för min oreserverade kärlek är Granada, Nicaraguas tredje största stad. Den är vackert belägen vid foten av den höga vulkanen Mombacho och främst känd för de granna välbevarade byggnaderna i kolonial stil, pampiga katedraler, poeterna, konstnärerna och de fina hantverken. Häst med färggranna vagnar som transportmedel, en färgstark marknad, bra restauranger, ett skönt folkliv och en vänlig stämning är en del av atmosfären som möter en besökare.

Bara några minuter från Granada ligger Lake Nicaragua, Centralamerikas största sjö. Den är stor och har bland annat en skärgård bestående av 365 öar och ett par vulkaner. Tog en skön tur på sjön och besökte ett fantastiskt litet hotell, Jicaro Island Ecolodge, belägen på en egen liten ö på ca 5 000 kvadratmeter. Har tidigare endast hört hur fattigt och farligt det är i Nicaragua, varför har ingen talat om allt detta…?

Ett litet propellerplan med plats för 12 personer och en flygtid på drygt en timme österut från Managua tar oss till Karibiska havet och de två paradisöarna Lilla och Stora Corn Island tillhörande Nicaragua. Planet landar på ”Stora” Corn Island som är 14 km från norr till söder och ca 7 km som bredast. Och vi går från spanska till engelska med västindisk dialekt, från merengue till reggae, fantastiska vita stränder och till lunch serveras en delikat tallrik bestående av färsk fisk, hummer, plantain, kassava, bananer, kokosmjölk och kakao. Allt känns väldigt bekant från öarna i Västindien, men knappast något man förväntar sig i Nicaragua. Förklaringen ligger i historien. Till Corn Island fördes afrikanska slavar från Västindien (bland annat Jamaica) för att arbeta.

Efter en halvdag på Stora Corn Island fortsätter vi med en motorbåt till Lilla Corn Island, med ett stopp på vägen för att snorkla vid ett vrak. Häftig snorkling och massor med färgglada fiskar. Lilla Corn Island gör skäl för sitt namn, ön är inte mer än ca 5 km lång och 3 km bred. Här bor ca 1 000 personer och det finns endast ett par tre hotell. Vi bor i det nyaste tillskottet som heter Yemaya som är ett makalöst fint hotell beläget på en sagolik palmkantad strand. Kolla in bilderna och drömma er bort till paradiset.

Tillbaka till Managua för en sista natt i Nicaragua. Resan startade i morse och har tagit hela dagen. Den har skett med en liten motorbåt, större motorbåt, taxi och ett litet 12-sitsigt propellerplan. Däremellan lunch, barhäng, garv och trevliga människomöten efter vägen. Tänk om det alltid hade kunnat vara så trevligt att förflytta sig. Jag hade mer än gärna stannat längre i Nicaragua, men imorgon bär det iväg till Honduras.

San Pedro Sula, Honduras. Molnen når nästan ner till marken när vi landar och vi välkomnas med ett ösregn. Fotografen bekymrar sig redan över hur svårt det blir att utföra sitt arbete när det regnar, men det är regnperiod och det är bara att gilla läget. Vi skall åka 17 mil till de världsberömda Copán Ruins, arkeologisk fyndplats av mayakulturen, inte långt från Guatemalagränsen. Vägen är smal och krokig och går via höga berg och djupa dalar. Det är enorma vyer och vacker natur som möter oss. Vegetationen är tät och lummig och det märks att regnsäsongen har kommit längre i Honduras. Och det slutar regna lagom till vi kommer fram till byn Copán, en charmant liten by med gator av kullersten, smala gränder, hippa restauranger och trevliga caféer. Här är luften betydligt svalare och både långbyxor och jacka plockas fram. Vi gör ett lunchstopp på Café San Rafael, känt för egenproducerat kaffe och ost. Läckert!

På eftermiddagen besöker vi Macaw Mountain Bird Park & Nature Reserve. En unik plats där de räddar hotade tropiska fåglar, mest stora vackra Macaws (papegojor). Man vårdar fåglarna för att så småningom släppa ut dem i sin rätta miljö. Känner att det kommer att bli trevligt också i Honduras.

Vi tillbringar förmiddagen med ett mycket intressant besök på Copán Ruins. Vår guide har arbetat i över 25 år och det han inte kan om mayacivilisationen och mayakulturen är inte värt att kunna. De arkeologiska fynden är många, välbehållna och berättar en intressant historia om mayaindianerna som hade sin storhetstid 400-900 efter Kristus. Fynden blir fler och sprider sig till ett allt större område. Historiens vingslag är påtagliga och vi känner en stor ödmjukhet när vi vandrar bland ruinerna.

Därefter sätter vi oss i bilen och åker cirka 40 mil mot staden La Ceiba på norra kusten, Karibienkusten. Jag slås än en gång av den storslagna naturen, mil efter mil med höga berg, frodig regnskog och panoramavyer. Vi gör ett lunchstopp på en lokal restaurang, en så kallad ”comedor”. Jag sätter i mig en stor portion välsmakande kyckling för drygt 30 kronor. Slocknar därefter ganska omgående till tonerna av merengue bak i bilen

En galen dag full av aktiviteter som börjar redan klockan 6 på morgonen med en regnskogsvandring i Pico Bonito naturreservat i La Ceiba, norra Honduraskusten. Pico Bonito är välkänt för dess många fågelarter, här finns dessutom jaguarer, pumor, ormar och många andra djurarter. Vid frukostbordet noterar jag de verkliga proffsen, de som sitter med megalånga kameralinser, kikare och trendäkta klädsel och bockar av fågelarter.

Efter frukost åker vi till Cangrejal River för forsränning. En lodrät vägg av ogenomtränglig regnskog omger oss från båda sidor där vi forsar ner för floden. Här och där ser vi vattenfall högt upp i bergen. Bland de vackraste vyer jag har skådat. Forsränningen var fantastiskt rolig. Gummibåten välter på slutet och vi kommer upp dyngsura. Därefter lunch på La Villa de Soledad, ett litet bed & breakfastställe ett stenkast från floden. Fru Soledad bjuder på lokal mat av yppersta klass. Efter lunch är det rally till den lokala flygplatsen för att hinna med planet till ön Roatán i Karibiska havet, främst känd för dykning i absolut världsklass.

Mellan allt detta hinner vi med några hotellinspektioner, ö-tur, middag och några möten. Som sagt en galen men rolig dag.

El Salvador. Anländer klockan 07.45. Vår guide i El Salvador informerar att turistministern(!) vill träffa oss innan vi påbörjar vår resa. Vaknade redan klockan 4, är orakad, semesterklädd och allmänt slutkörd efter för lite sömn sista dagarna och det guiden säger går inte in. På väg från flygplatsen stannar vi kort för att slänga i oss så kallade pupusas, en sort tortilla med olika fyllningar. Nationalrätt här. I huvudstaden San Salvador stannar bilen och en sekreterare till ministern möter redan på parkeringen. Då förstår jag att det är på riktigt. Vi skall träffa Mr Alameda Dr. Manuel Enrique Araujo, turistminister i den nybildade regeringen som vann valet i mars. Han hälsar oss välkomna, berättar om sina favoritplatser, ger oss ett par fina gåvor och önskar oss lycka till på vår resa. Han visar ett genuint intresse för vårt besök och hur vi ser på turismen till dessa regioner. Ett avslappnat och trevligt möte. Jag fascineras över att en minister för ett land på drygt 6 miljoner invånare överhuvudtaget känner till min ankomst. Och därtill tar sig tid för ett personligt möte. Centralamerika slutar inte förvåna (positivt!) och jag lämnar mötet ivrig att ta mig an El Salvador.

Vi rivstartar vårt besök i El Salvador. Först en stadstur i huvudstaden San Salvador, sen vidare till den häftiga vulkankratern Quezal Tepec strax utanför staden, lunch på urläckra Las Brumas i bergen och slutligen vidare norrut mot byn Suchitoto för övernattning. El Salvador är det minsta landet i Centralamerika, vägarna är bra och avstånden relativt små. San Salvador, med sina drygt 2 miljoner invånare, är ett myller av människor men ändå överraskande fint med gamla kyrkor, byggnader och parker. Flera av småbyarna vi passerar på landet är pittoreska, människorna nyfikna och vänliga. Suchitoto, platsen för vår första natt, är en förtjusande liten by med endast 2 000 invånare belägen vid sjön Suchitlan och främst känd för att de flesta husen har vackra graffitimålningar och för sitt läge vid sjön. Utsikten är vidunderlig. Här möts vi av ett skyfall modell större och checkar in på boutiquehotellet Los Almendros i blöta kläder. Tröst i tillvaron är att vi bor majestätiskt.

Vaknar pigg för första gången på hela resan. Tackar gårdagens ösregn för att programmet kortades av. Tar en tidig promenad i byn Suchitoto och möter vuxna och barn på väg. Alla hälsar och en och annan lägger av en salva på spanska till mig. Jag ler, nickar och försöker svara med en obefintlig spanska. Och svär inombords att jag valde tyska istället för spanska i skolan. I ett hus sitter en gumma på 70 år och rullar cigarrer. Det har hon gjort i 63 år och det märks, hon är flink i fingrarna och rullar ett par cigarrer på nolltid.

Efter frukost åker vi västerut genom småbyar och ett storslaget landskap. Höga berg och vulkaner vart jag än vänder mig. Vi är på väg mot ”The Mayan World” i Joya de Cerén. Väl där får vi en inblick i mayaindianernas vardag för ca 1 400 år sedan innan allt begravdes under ett vulkanutbrott. Stället finns med på Unescos världsarvslista. Därefter betar vi av Tazumal, där finns den högsta pyramiden från mayacivilisationen.

Dagens lunch intas på en bensinmack. Förväntar mig snabbmat men möts istället av en buffé med lokal mat. Gott och billigt. Ett ställe där såväl chaufförer som ortsbor spisar.

Resan fortsätter västerut mot byn Concepcion Ataco. Liksom Suchitoto en charmant liten by med kullerstensgator, snygga graffitimålningar på husväggar och underbara vyer. Nu befinner vi oss högre upp och luftfuktigheten och temperaturen är lägre, skönt. Mitt rum på Misíon de Ángeles är på två(!) våningar, har jacuzzi och en hänförande utsikt. Har tappat räkningen på vilken gång i ordningen jag önskar att vi hade kunnat stanna längre.

Vandringar står på dagens program. Först på vulkanen Cerro Verde på över 2 000 meters höjd och därefter i Santa Rita vid Stilla Havskusten. Vandringen på Cerro Verde är en enkel promenad och erbjuder en fenomenal utsikt över de närliggande vulkanerna Santa Ana och Izalco som båda är aktiva. Den som söker en större utmaning kan bestiga dessa berg, det tar ca en halvdag per berg. Efter lunchen, som intas på 1 500 meters höjd på tjusiga El Jardin De Celeste, fortsätter resan mot Stilla Havet.

Småbyarna vi passerar påminner om någon stad i en västernfilm; hett, stilla, en och annan cowboy till häst, tortilla och bönor. Det enda som saknas är en sheriff som kommer ut och informerar oss främlingar att han inte vill ha något trubbel i sin stad. Vi anländer till Santa Rita och skillnaden i väder kunde inte vara större. Vi går från över 2 000 meters höjd till havsnivå. Det är varmt och luftfuktigheten är skyhög. Hinner inte ta många steg i djungeln innan tröjan är dyngsur av svett. Vi omges av tät tropisk vegetation jag inte har sett maken till, solen tittar fram mellan träden och det är magiskt. Santa Rita är känt för alla kajmaner (alligatorer) som finns i floden. Jag låter fotografen gå först i den täta djungeln. För säkerhets skull. Vi blir inte besvikna för i floden ser vi ett 50-tal kajmaner som vilar.

Natten tillbringas på La Cocotera Resort & Eco Lodge, ett litet fint strandhotell med eko-inriktning.

Bergsrally i El Salvador någon? I så fall rekommenderar jag ett besök till byn Apaneca och företaget Apaneca Aventura Buggie. Där sätter vi oss i en så kallad ”buggie” och ger oss upp i bergen med en guide i en följebil. Slingriga, bitvis usla, vägar tar oss högt upp för bergen. Vi stannar efter vägen ett par gånger för att njuta av frisk luft och fina vyer. Hur roligt som helst. Därefter sätter vi oss i bilen och åker i cirka en timme till La Libertad vid Stilla Havskusten och kollar in kommersen på fiskmarknaden. Färgstark tillställning.

Natten tillbringas på Playa El Tunco, ett paradis för brädsurfare. För första gången under vår resa noterar jag fler än ett par turister på samma ställe. Samtliga är surfare. På kvällen är vi på en strandbar och lyssnar på ett riktigt tungt latinoband vid namn Rafi-E. Är avslappnad, låter mig smaka av det lokala ölet och har det trevligt. Nog märks det att det är sista natten på vår resa alltid…

Sista dagen på vår resa. Och ännu en oförglömlig utflykt. Färden går söderut till Estero De Jaltepeque i sydvästra El Salvador. Där sätter vi oss i en båt och åker ut till mangroveskogen. På vår väg passerar vi öar och lyxhus. Mangroveskogen är tät, häftig och numera ett skyddat område. På tillbakavägen passerar vi ett par tre restauranger byggda på pålar ute i vattnet. Några lokala damer gör lunch bestående av fisk, musslor och räkor i ett enkelt kök. Mer färskt blir det inte. Det är bara vi och en familj från El Salvador som är här. Detta är deras ”hemliga” paradis och barnen älskar platsen. Det har jag lätt att tro, hela omgivningen med mangroveskogen och dessa restauranger på pålar är vykortsvacker. Unikt och nästintill overkligt. Bättre avslutning på vår resa hade vi inte kunnat önska.

På kvällen lämnar vi El Salvador och Centralamerika. Det har varit en intensiv och händelserik resa och när det nu är slut känns det vemodigt. Dessa länder har överträffat mina vildaste fantasier och kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Snart, mycket snart, hoppas jag att fler kan få möjlighet att besöka dessa destinationer.

//Olle

---

Om våra resor till Centralamerika kan du läsa här.